jag älskar dig
Juli -99 hände det att min familj kom att flytta ner till Kalmar. Det kändes nog lite konstigt för endel med tanke på att vi då bodde i Luleå, och innan dess Umeå. Min födelsestad. Men södern blev det. Jag var precis fyllda åtta år. Första veckan efter flytten var vi med på ett stort scoutläger inne i smålands djupa skogar. Hela familjen. Där kom jag att för första gången träffa vänner som jag har kvar än idag.
Men den vän som kom att gräva sig djupast in i mitt hjärta träffade jag inte förren efter lägret. Hon bodde på samma gata som jag. Min far var bekant med hennes far. Båda hade de bott i Umeå och båda var de läkare. Mot alla odds hamnade de på samma gata. Med två jämngamla flickor. De kan bli vänner beslöts det.
Så en tid senare drogs jag hem till flickan. Vårt första möte blev ingen femetta. Hon var arg. Eller förbannad. Egentligen skulle hon leka med en annan vän till henne men nu tvingade hennes mor och far att träffa mig. Lilla jag. Det blev nog ganska jobbigt för henne eftersom hon var van att få som hon ville. Själv var jag blyg och gömde mig tafatt bakom pappas byxor.
När de värsta frustrationerna lagt sig blev hon ändå tillmötesgående och försökte trots allt knyta band mellan oss. Hon erbjöd att vi skulle leka med hur många saker som helst. Hon hade allt. Jag var imponerad. Kanske lite avundsjuk. Men det tog inte överhand. Jag var för blyg. Det slutade med att jag gick hem.
Dagen där på kom hon hem till mig. Antaligen pressad. Men plötsligt stod hon bara där i mitt kök. Jag skar kall falukorv. Hon stirrade på mig med sina himmelsblå ögon. Jag blev återigen nervös. Rädd för nya människor.Det enda jag fick fram var en fråga om hon ville smaka korven.
På den vägen fortsatte det. Åren gick. Ända fram till fyran umgicks vi i princip varje dag. Utom en dag. Då var jag med en annan vän. Hon blev arg. Vi var ovänner i två veckor. Jag var den som fick göra fredsförklaringen. Bryta isen. Min pappa tvingade mig. Det var med hjärtat i halsgropen jag gick de ynka metrarn hem till henne.
I fyran började vår vänskap svacka lite. Hon dissade mig dag efter dag. Vi gled isär för att sedan åter finna varandra igen. Efter det har vi för det mesta varit vänner. Eller det har varit en del rejäla interna konflikter, och det var inget smågnabb. Utan det var väldiga gräl och intriger. Det uppstår fortfarande konflikter men trots det har vi alltid funnit varandra igen. Det Vi har upplevt ofattbart mycket tillsammans, allt från oändliga timmar i stallet till utlandsresor. Du har alltid stått vid min sida. Du har varit min trygghet i livet.
Nu är du snart sjutton år. Tiden går fort. Snart kommer vi bege oss ut på egna äventyr och kanske ännu en gång skiljas åt. Men jag hoppas att det inte ska hindra oss att träffas igen. Och jag önskar dig all kärlek på onsdag, även om jag inte kommer vara hemma på din dag. Jag älskar dig !
Men den vän som kom att gräva sig djupast in i mitt hjärta träffade jag inte förren efter lägret. Hon bodde på samma gata som jag. Min far var bekant med hennes far. Båda hade de bott i Umeå och båda var de läkare. Mot alla odds hamnade de på samma gata. Med två jämngamla flickor. De kan bli vänner beslöts det.
Så en tid senare drogs jag hem till flickan. Vårt första möte blev ingen femetta. Hon var arg. Eller förbannad. Egentligen skulle hon leka med en annan vän till henne men nu tvingade hennes mor och far att träffa mig. Lilla jag. Det blev nog ganska jobbigt för henne eftersom hon var van att få som hon ville. Själv var jag blyg och gömde mig tafatt bakom pappas byxor.
När de värsta frustrationerna lagt sig blev hon ändå tillmötesgående och försökte trots allt knyta band mellan oss. Hon erbjöd att vi skulle leka med hur många saker som helst. Hon hade allt. Jag var imponerad. Kanske lite avundsjuk. Men det tog inte överhand. Jag var för blyg. Det slutade med att jag gick hem.
Dagen där på kom hon hem till mig. Antaligen pressad. Men plötsligt stod hon bara där i mitt kök. Jag skar kall falukorv. Hon stirrade på mig med sina himmelsblå ögon. Jag blev återigen nervös. Rädd för nya människor.Det enda jag fick fram var en fråga om hon ville smaka korven.
På den vägen fortsatte det. Åren gick. Ända fram till fyran umgicks vi i princip varje dag. Utom en dag. Då var jag med en annan vän. Hon blev arg. Vi var ovänner i två veckor. Jag var den som fick göra fredsförklaringen. Bryta isen. Min pappa tvingade mig. Det var med hjärtat i halsgropen jag gick de ynka metrarn hem till henne.
I fyran började vår vänskap svacka lite. Hon dissade mig dag efter dag. Vi gled isär för att sedan åter finna varandra igen. Efter det har vi för det mesta varit vänner. Eller det har varit en del rejäla interna konflikter, och det var inget smågnabb. Utan det var väldiga gräl och intriger. Det uppstår fortfarande konflikter men trots det har vi alltid funnit varandra igen. Det Vi har upplevt ofattbart mycket tillsammans, allt från oändliga timmar i stallet till utlandsresor. Du har alltid stått vid min sida. Du har varit min trygghet i livet.
Nu är du snart sjutton år. Tiden går fort. Snart kommer vi bege oss ut på egna äventyr och kanske ännu en gång skiljas åt. Men jag hoppas att det inte ska hindra oss att träffas igen. Och jag önskar dig all kärlek på onsdag, även om jag inte kommer vara hemma på din dag. Jag älskar dig !
Kommentarer
Postat av: matilda
åh, kinaj! Du fick mig nästan att gråta lite, haha. damn vad jag älskar dig
Trackback
