morotsoppan

Okej, jag är nog mera irriterad än besviken. Här kommer man till stallet och allt är precis som förut. Nästan. Barnen är snälla, mötet går bra, stämningen käns mesta dels bättre och jag tror de gillade kakorna. Nästan perfekt. Men bara nästan. Jag blir så himla less på att den person som ska agera vuxen och duktig beter sig som ett as. Hälsar inte, unviker mina frågor och ger min blickar som jag bara känner skulle vilja bränna ner mig. Okej, man kan missuppfatta och någon kan ha en dålig dag men när det var likadant de närmaste gångerna jag varit där får mig att fundera om. Egentligen saknar jag ridningen, att kunna känna att bara komma dit och vara, hjälpa till och mys lite med Rhona. Väldigt sugen på att tävla också men allt det får mig att bara vilja spy när jag känner mig så himla ovälkommen. Det känns verkligen hur lite hon vill att jag ska vara där. Jag antar att det är så för att jag svek. Men jag han inte. Höll på att gå in i väggen förra våren. Grät mig till söms för att jag hade så mycket, trodde jag skulle svimma många gånger. Det slutade med att jag försummade skolan för att jag inte orkade och det visade sig på betygen. Jag fick helt okej betyg men hade jag inte haft så mycket att göra fanns med x antal ämnen jag kunde satt MVG istället för VG. Ganska surt. Jag förstår liksom inte vad jag gjort för fel. Det gör liksom att man tappar gnistan över det som en gång var den bästa plats jag vetat. En plats som kommit före mitt egna hem.