morotsoppan

det dunkla skenet från gatlyktan utanför är vagt. hon kikar ut i det halvdolda från sin fönsterkarm. snön lyser upp. det är inte svart, bara mörkt. ett fint mörker. välkomnade. viskande kallar de på henne, svagt ropar det hennes namn. även fast hon ständigt lever i ett ljus verkar den verkligheten difus när mörkret kryper sig på. hon vet inte åt vilket håll hon ska vända sig, vart hon ska leta för överallt är det bara mörkt. inte svart, bara mörkt. det kunde varit bättre. för även om hon har sina vänner är mörkret ett hål. hon saknar någoting, någonting som gör så stor skillnad att det får henne att känna sig ensam.