morotsoppan

Första bragden idag var att jag var lika snabb på morgonen när som en raket smälls. Frukosten gled ner på ynkliga tio minuter, outfiten funderade jag inte ens över och sminket låg där som om det alltid funnits på mitt ansikte. Jag var nöjd. Stolt som en tupp. Var nästan påväg att skicka iväg ett "Linaglänser-sms" till min vännina eller drottning kanske hon borde heta. Nina av ätten Sverker som regerade på, vad kan det ha varit? 1300-talet kanske. Det är inte illa att vara av adligt blod. Men jag gjorde aldrig det. Sms:et hamnade i utkorgen och jag valde mitt förnäma färdmedel till skolan istället. Tack vare denna blåa skönhet är infrakstrukturen i Kalmar på topp. Tur att man har sådan snabb hjälp. Den hjälpte mig fram så jag var på utbildningsväsendet efter att tuppen golt. Närmare åtta var den kanske i modern tidsuppfattning. Mötte upp adelsflickan och getingdrottningen. De är fina damer det. De log. Jag log. Vi hälsade och hela fortsatta morgonproceduren tog sin tid innan vi sprang likt reklamkillar bort mot lärarfacken. Han klämma in att häfta ihop mitt arbete innan vi nådde dessa plastikoperade lådor som njuter varje gång ett papper läggs där för att de får känna att de är snäppet populärare än sin granne.
Nina- tha adelskvinna och jag ( berget, hm ? ) dissade getingen Kristin för hennes dagliga musikstund. Istället hamnade vi på fika hos Jenny Nyström. Hur kom det sig. Eller inte riktigt. Kom bara in i Jennys hall och stod där som fånar. Hade ingen aning om vart vi skulle ta vägen. Utan varken karta eller GPS blir man ganska nollställd om man ska hitta i ett nytt område totalt utan system. Det enda jag visste var P1.  Nina var snäppet bättre- Pedagogikgränd 1. ( Höjt ögonbryn på den du. ) Spanade ut i hallen. Vände mig om och där stod vår räddning och glänste i sin skinande rustning. Men den skulle nog behövt putsas på lite för Erik verkade inte ha en aning om var P1 var. Som tur var verkade hans kompis vara nypolerad. Han berskrev enkelt vägen. Fast så simpelt var de inte för jag fattade aldrig. Men Nina förstod tror jag. Jag lämnade brödsmulor hela vägen för att Sofie skulle hitta till vår kommande bostad under den närmsta tiden. Hon måste hittat dem för hon dök upp bara endast en liten stund efter utsatt tid. Det imponerade på mig. Och då fick hon för första gången utstå samma blick som vi fick när vi steg in i det kala klassrummet. Surare kärring har jag nog aldrig sätt. Hennes högt plockade ögonbryn fick laserblicken att inte bara klä av en utan även stråla sig genom kött, ben och märg. Jag ilade. Tror jag. Buttra Britt-Marie var min första tanke. Inte konstigt att hon har Psykokurs A. Men antagligen släppte många ut stora andelar koldioxid där inne för hon verkade smälta. Tina upp en gnutta. Kan erkänna att hon till och med verkade trevlig. Då har man gjort intryck kan jag säga. Men inte särskildt stort. Hon delade ut litteratur och munnen stod på autopilot. Den gick av sig själv. Ut kom en lista matad med informativ sändning. Tror inte att jag tog upp så mycket mer en vissa delar som "krävande kurs, plugga ordentligt, en hel del hemma." Det räckte för att jag skulle ringa pappa och be han skriva ut antidepressiva tabletter.  Dock behövdes detta dock aldrig för jag fick mitt botemedel efter att vi hängt hos bokmalen en sväng. För inne i klassrummet så lystes detta upp av ett makalöst sken. Han bara strålade. Bländade. Tror nästan jag fick en uppenbarelse. Med sina bruna ögon, de buskiga ögonbrynen och det lurviga matt bruna håret var han det snyggaste jag sätt på länge. Noterade hans namnskyllt. Philip. Smakade på namnet. Log. Satte mig på min plats igen och väckdes upp från himmel nr 7 av att adelskvinnan viskar i mitt öra. "Ser du vilken goding som sitter där borta." Jojo. Såklart. Men där kom vår motivation till Pysko A. Vi blev som Glader i Snövit, lika glada och fåniga. 
Det visade att jag skulle få en närmare anblick av honom när vi skulle låtsas att vi var på en stor galapermiär och mingla runt för att hitta nya bekantskaper. Se vad man hade gemensamt med alla i klassen. Sofie och jag tog tidsuppfattningen 0,001. (Första seriösa idag.) Nina och jag Greveholm. ( Kärlek. ) Snyggingen och jag grått. ( Hur fånigt är inte det på en skala mellan 1 - 10000. Men han hade en läcker gråstil och jag hade en tråkig grå klädsmak idag. Någoting in common kanske. ) Resten av tiden som återstod bestod av att man skulle typ låtsas att man var någon shaman med god människokännedom och lista ut vad bittra-men-upptinade-pga-globala-uppvärminen Britt var för en person. Nina och jag knåpade ihop hela sex av tio rätt. Mer än 50 % betyder G. Klart godkänt. 
När vi hamnade i vårt trygga rävgryte igen. Lars love Kagg så blev det ett naturämne. Inget där man tittar på blommor eller luktar på bin utan det som består av cosinussatsen. Hej-jag-fladdrar-som-en-fladdermusvingar-med-blicken-i-skyn-och-mitt-IQ-är-på-zero släppte flinande in oss i ett halvklassklassrum. Trångt men mysigt. Som man brukar säga. Finns det hjärterum finns det stjärterum. Men det här var på marginalen. Men det gick. Tiden gick. Urets långa visare flyttade sig i makligt tempo framåt. Kanske skulle han ändå träna snabbhet. Skulle inte klaga i så fall. Men frökenur gör som hon vill. 
Efter att haft dagens uppebarelse kom dagens crash. Bomnedslaget gav oss en krater så djup att det var näst intill omöjligt att klättra upp. Vi försökte och försökte. Men trots våra ansträgningar bara föll vi allt djupare. Vi föll från 11.30 till 13.30. Hela världens sorger samlades i mitt bröst under de sekund som bomben slog ner. Textkommunikation. Måndag eftermiddag. Den enda dagen på schemat som varit min räddning, min undanflykt från helvetet. Nu var den drömmen sprucken. Jag grät. Men så kom han och torkade mina tårar. Lennart. Vår nya lärare. I grunden journalist som jobbat på allt från kvällspostens skvallerblaskor till att vara chef för ridsport. Han stod där och sa den ena klockrena kommentaren efter varandra. Alla garvade. Länge sedan man hade en så härlig person som skulle undervisa vid Lars Love Kagg. Han kan nog plocka fram det bästa ur kursen. Verkar spontan och toppen. Fast mera TOPPEN. Lyckorus på den. Då kanske man överlever även måndagen på schemat som annars kan beskrivas som tredje världskriget. Så det kändes ganska bra. Även om man inte ska lita allt för mycket på sina känslor. Men en känsla som jag var säker på och litade på 100 % till var att jag skulle ta min blå motorcykel och bege mig hem. Fick sällskap av Kristin av Getingen som har en silvrig goding som blänker i det grå vädret. Men min blå är bra. Den tog mig hela vägen hem där jag dök ner i min varma pol. Täppte till på alla håll och kanter och sjönk ner i en fantasifull skönhetsömn som varade alldeles för länge. Så som min text gjort nu. Den var över två timmar. Jag har skrivit i nästan häften så som det. Så jag nog avsluta denna lilla berättelsen nu om första dagen på vårterminen.
Tack för mig, för att ni lyssnade och förstod min överdrift. Fint av er. :*