morotsoppan

Vi står alla inför den realitet att vi en dag ska utse vår framtid. För vissa går det på ett kick. En illustration av hur tillvaron kommer att se ut finns redan uppmålad, det är bara att ta klivet in i tavlan. Det går så raskt att ingen egentligen hinner reagera, eller förmår man bara inte bry sig. För andra är framtiden mera difus. Målningen är kladdig och färgerna grumliga. Kvar är bara mörkret. Man aktar sig för ingen vill väl bli skitig om fötterna?
   Min verkliga framtid har inte börjat skulle nog många anse. De som antar det har antagligen rätt. För som precis i en målning så måste man måla ett grundlager innan den täckande färgen kan strykas på. Det är grundlagret som påverkar hur resten av bilden kommer att bli. Mitt grundlager har under många år bestått av en ständigt återkommande fråga. En som aldrig riktigt verkar vilja försvinna utan ligger där och gnager precis likt ett skavsår. Ibland har jag trott att plåstret jag klistrade fast hjälpt men så plötsligt är det bortnött, och man blöder igen. Där står man på ruta ett igen bara för att man aldrig väntat ut tiden tillräckligt och låtit såret läka. Frågan om kyrkan har ständigt rivit hos mig.  
  Kyrkan har alltid varit en del av mitt liv, vare sig jag velat eller inte. I vissa perioder har försökt förtränga min bakgrund eftersom den ansetts att inte passa in. Idag bryr jag mig inte. Idag är kyrkan en viktig del av mitt liv. Men frågan är om det är kyrkans budskap som jag tycker om eller om det är gemenskapen av alla fina vänner och bekanta.
Det har varierat i stora drag. Stegen på spelplanen har gått både framåt och bakåt. Efter denna helgen är jag mer osäker än jag varit på länge.