vilken jävla eftermiddag
Damn, vad jag är förbannad och ledsen på mina föräldrar just nu. Hur fånigt det än låter för en del just nu har jag alltid älskat att rida, vara i stallet ( det var mitt första hem ett tag), tävla och en speciell ponny. Med tiden har detta mer blivit en illusion av vad som en gång var och jag har försökt att inte sakna det, men trots allt gör jag det.
Idag hade jag jour. Det var ganska tråkigt men ändå mysigt att insupa hästdoften och bara njuta av friden i stallet. Allting var skönt ända tills jag får reda på att Rhona gått ut på foder. Då kan jag inte längre inbilla mig att jag inte saknar det som var och att jag vill ha tillbaka det. Går ut i höladan, fäller en tår och vandrar sedan bort till henne för att pussa lite på henne. Det är helt otroligt vad man kan fastna för ett djur.
Har haft min otaliga diskussioner med mina föräldrar om att jag ska få ha henne på foder men de har aldrig gått med plus. Förut var det tiden för deras del. Funkade inte med att pappa jobbade mycket jour, lade ner en stor del på Jens fotboll och livet var allmänt fullbokat så jag har ändå längtat till detta året när jag får ha jourerna i stallet själv. Då tänkte jag att nu kanske jag kan få ut henne på foder men nej då diskussionerna alltid avslutats med att det är för ojämnt mot mina syskon. "Vi kan inte hålla på och betala en massa extra för dig hela tiden, det glr vi redan men visst kan du få ha henne på foder om du får ihop pengarna själv."
Men jag är bara sjutton, jag går i skolan och tiden är ingenting jag har ett överskott av precis. Lever ett häktiskt liv där de tvingat mig att jobba en massa nu. Faktum är att jag jobbat var enda jävla helg sedan efter jul och jag är så äckligt less på det.
Så rann bägaren över idag när jag insåg att den som jag tycker så himla mycket om är borta men ändå där. Skällde ut dem för att de tvingar mig att leva fattigt när vi inte är fattiga, mamma är för fan normalinkomstagare och pappa är specialubildad läkare som är ansvarig för den specialism som barnkliniken har mest att skryta om i länet och en bit utöver. Han tar visserligen inte ut sina jourer i pengar och där med sjunker inkomsten en del men han är höginkonsmtagare och vi har för fan pengar. Varför kan vi inte bara spendera dem då?
Jag kommer hinna jobba 60 % av mitt liv. Varför måste de tivnga mig och jobba så mycket som jag gör nu. Varför måste jag tjäna ihop till allting själv ?
Och plötsligt när jag nämer det och verkligen gör klart för dem hur de sabbar mitt liv inser de kanske det, eller inte mig skitpappa som aldrig kan erkänna att han har fel. Antaligen därför jag är sådan. Då säger han bara att jag har inte tvingat dig och jobba ( nehe) och jag har aldrig sagt att detta är för dyrt / ojämnt. "Det var när vi pratade om en egen häst. Du aldirg ens yttrat den här frågan."
Sure, jag blir så arg. Sedan hör jag dem i hallen stå och viska. Mamma mumlar att jag nog har rätt, att de inte velat lyssna kanske och pressat mig en aning för hårt men måste allting sådant kommas på för sent. Det är som att någonting alltid behöver hända för att människor ska bli uppmärksamma.
Så nu känner jag bara för att sluta rida, eller det har jag känt länge. Ser ingen mening med att komma dit en gång i veckan, rida min lektion utan mål och insperation och avundsjukas för att min ponny inte är min längre. Jag kan verkligen inte fatta att jag är så himla fäst vi henne. Att jag verkligen älskar den bruna, femina, varckra, kanske lite uppkäftiga men ändå gosiga och sårbara ponny som står där i sin spilta och spanar på en, det gör mig nästan mest arg eller det att jag lät henne försvinna. Så nu är allt kört.
Okej, nu blev det ett urlöjligt, känslomässigt och kanske en smula drastiskt inlägg men jag behövde bara få det ur mig för det spelar roll och det berör mig. Sedan medan jag ändå är igång trodde jag att jag hade suddat ur dig i mitt minne, fördrivit dig ur mina drömmar och insett att jag förlorat det jag kanske hade en gång för att jag är äckligt feg och inte kan släppa in människor. Jag säger bara fan för att jag är rädd för att låta någon komma nära mig, jag är rädd för att bli sårad och jag känner ständigt pressen av att jag inte duger, av att jag gör fel och inte räcker till. Damn.
Idag hade jag jour. Det var ganska tråkigt men ändå mysigt att insupa hästdoften och bara njuta av friden i stallet. Allting var skönt ända tills jag får reda på att Rhona gått ut på foder. Då kan jag inte längre inbilla mig att jag inte saknar det som var och att jag vill ha tillbaka det. Går ut i höladan, fäller en tår och vandrar sedan bort till henne för att pussa lite på henne. Det är helt otroligt vad man kan fastna för ett djur.
Har haft min otaliga diskussioner med mina föräldrar om att jag ska få ha henne på foder men de har aldrig gått med plus. Förut var det tiden för deras del. Funkade inte med att pappa jobbade mycket jour, lade ner en stor del på Jens fotboll och livet var allmänt fullbokat så jag har ändå längtat till detta året när jag får ha jourerna i stallet själv. Då tänkte jag att nu kanske jag kan få ut henne på foder men nej då diskussionerna alltid avslutats med att det är för ojämnt mot mina syskon. "Vi kan inte hålla på och betala en massa extra för dig hela tiden, det glr vi redan men visst kan du få ha henne på foder om du får ihop pengarna själv."
Men jag är bara sjutton, jag går i skolan och tiden är ingenting jag har ett överskott av precis. Lever ett häktiskt liv där de tvingat mig att jobba en massa nu. Faktum är att jag jobbat var enda jävla helg sedan efter jul och jag är så äckligt less på det.
Så rann bägaren över idag när jag insåg att den som jag tycker så himla mycket om är borta men ändå där. Skällde ut dem för att de tvingar mig att leva fattigt när vi inte är fattiga, mamma är för fan normalinkomstagare och pappa är specialubildad läkare som är ansvarig för den specialism som barnkliniken har mest att skryta om i länet och en bit utöver. Han tar visserligen inte ut sina jourer i pengar och där med sjunker inkomsten en del men han är höginkonsmtagare och vi har för fan pengar. Varför kan vi inte bara spendera dem då?
Jag kommer hinna jobba 60 % av mitt liv. Varför måste de tivnga mig och jobba så mycket som jag gör nu. Varför måste jag tjäna ihop till allting själv ?
Och plötsligt när jag nämer det och verkligen gör klart för dem hur de sabbar mitt liv inser de kanske det, eller inte mig skitpappa som aldrig kan erkänna att han har fel. Antaligen därför jag är sådan. Då säger han bara att jag har inte tvingat dig och jobba ( nehe) och jag har aldrig sagt att detta är för dyrt / ojämnt. "Det var när vi pratade om en egen häst. Du aldirg ens yttrat den här frågan."
Sure, jag blir så arg. Sedan hör jag dem i hallen stå och viska. Mamma mumlar att jag nog har rätt, att de inte velat lyssna kanske och pressat mig en aning för hårt men måste allting sådant kommas på för sent. Det är som att någonting alltid behöver hända för att människor ska bli uppmärksamma.
Så nu känner jag bara för att sluta rida, eller det har jag känt länge. Ser ingen mening med att komma dit en gång i veckan, rida min lektion utan mål och insperation och avundsjukas för att min ponny inte är min längre. Jag kan verkligen inte fatta att jag är så himla fäst vi henne. Att jag verkligen älskar den bruna, femina, varckra, kanske lite uppkäftiga men ändå gosiga och sårbara ponny som står där i sin spilta och spanar på en, det gör mig nästan mest arg eller det att jag lät henne försvinna. Så nu är allt kört.
Okej, nu blev det ett urlöjligt, känslomässigt och kanske en smula drastiskt inlägg men jag behövde bara få det ur mig för det spelar roll och det berör mig. Sedan medan jag ändå är igång trodde jag att jag hade suddat ur dig i mitt minne, fördrivit dig ur mina drömmar och insett att jag förlorat det jag kanske hade en gång för att jag är äckligt feg och inte kan släppa in människor. Jag säger bara fan för att jag är rädd för att låta någon komma nära mig, jag är rädd för att bli sårad och jag känner ständigt pressen av att jag inte duger, av att jag gör fel och inte räcker till. Damn.
Kommentarer
Postat av: Josephine
Ingenting är för känslomässigt när det handlar om de små djuren Lina! Så det får du inte känna, det är jobbigt det där med allting men man behöver inte ha toppmål för att komma nånstans bara man fortfarande tycker det är roligt. Rhona kommer alltid vara din till en del så jag tycker inte du ska sluta! stor kram!
Trackback
