morotsoppan

Jag var på Donken. Chefen var inte där. Pratade med hennes mor. Kändes som om jag var kapabel till att strypa henne. Gick där ifrån. När Clara frågade hur det var höll jag på att börja gråta. As, jag som bestämt mig för att inga tårar skulle få fall ned för min kind. Jag hatar mina tårar. Allt jag kunde få fram till henne innan jag störtade förbannat ut från Donken var den patetiska meningen; "Jag är bara så arg."
Patetisk patetisk patetisk. Står med feta bokstäver inristat i min panna. 
Sedan var dagen förstörd. När mor yttrar sig om att det är mitt fel trodde jag att skulle kunna strypa henne. Blev asförbannad, slängde mig ur bilen och nu vägrar jag prata med henne. Jag orkar inte. Nationella gick skit. Jag hatar betygen. Jag hatar att jag inte kan vara nöjd med mig själv. Jag hatar att jag inte kan prestera bättre. Jag hatar att jag hatar att andra får bättre reslutat än mig. Jag hatar att jag ser det som en tävling, en tävling som jag oftast inte vinner. Varför kan jag inte bara vara nöjd och glädjas åt andra? 
Humörsvängningsinlägg. Ännu mera patetiskt.