morotsoppan

Jens åt upp halva min godispåse. Den som jag laddat upp med för att klara provet. Dessutom tog han mina favoriter. Hade två rullar med sura band. Båda var borta igårkväll.
Jag hade panik. Över allt. Över provet. Över jobbet. Över nästa år. Över livet.
Att han hade tagit mitt godis utlöste proppen som så länge ständigt igen. Allt kom ut. All ångest och trötthet. Jag var arg, jag grät och jag skrek. Det hela slutade med att jag kröp ihop i mammas famn, hon fick trösta mig och jag somnade i deras säng. Pappa fick byta.
   Idag vaknade jag med frid. Jag hade lyckats byta inställning under natten. Och tur var däl det för provet var ack så svårt. Hade aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle sitta där och egentligen bara sitta av tiden. Sitta av fyra timmar. Det var som grekiska. Hade det varit ett samhällsprov hade man alltid kunnat ordbajsa. Fast det hade man inte behövt om man pluggat så mycket som jag gjort. Nu hade jag pluggat, jag kundet inte ordbajsa och frågetecknena virvlade i skallen. Jag ville inte lämna in. Jag gjorde det i alla fall. Men när jag kom ut kände jag, vad gör det om jag får G?
Då har jag ett G. Ett endaste G. I matte D. Det är ganska bra.
Och jag kände dessutom, vad gör det om jag inte får ett jobb?
Då får jag njuta av sommarlovet. Mitt sista sommarlov. Jag har hela livet på mig att arbeta. Och prylar är inte allt. Jag blir inte lyckligare för att jag kan köpa dyra kläder varje vecka. Då räcker mina besparningar.
Nej, motgångar måste man ha. Annars uppskattar man inte medgångar.


( en liten bild från förr. från den tiden vi sov hela somrarna på studsmattan.)