morotsoppan

Har knappt sovit en blund i natt. Vi kom tillbaka fran Ndolage igar. Till Bukoba igen. Bor i samma rum. Men det var typ nagon fest i hela natten. Inte for att den storde men anda. Det som snarare storde var ett av mina myggbett som borjade kli nagot kopiost. Var uppe mellan tva och fyra for att det aldrig slutade. Holl pa att gora mig galen.
Kvallen innan var i pa resturang. En man hade bjudit ut oss. Han verkade vara ganska rik for att vara Tanzanier eftersom han bjod ut oss och inte hem till honom. Det var dessutom inte heltjabbigt. Och han hade en bil som var i svenskklass nastan. Helt otroligt. Men han var snobbig. Typ man pratar inte med barn om inte jag tilltalar de forst. Sa jag fick inte saga et ljud. Och forsokte jag beratta nagot sa dog det bara ut och man markte hur ointressarad han var utan vande direkt ryggen mot sa han kunde samtala med pappa.
Maten var sadar. Man kan saga att vi var i Afrika verkligen. Svervitrisen hade ingen aning om bestallningar. Tog nog en halvtimma att fa ner vad alla ville ha i sitt block. Hon fragade om och om igen fast vi pekade pa listan, pratade bade engelska och kiswahili men hon fattade anda inte. Efter att hon lamnat och varit med drickan dar min dricka inte fanns och hon glomt bort Tomas och nagra vandor fram och tillbaka sa ar hon borta narmare en haltimma och kommer sedan tillbaka for att beratta att varken min eller Tomas mat har de hemma. Sa efter ytterligare kaos lyckas vi bestalla nagonting annat. Sedan fragar vi om vi far flytta in for ingen av oss hade tankt pa att skydda oss for myggen. Gar inte for att det ar sa mycket folk. Efter nagon timme gar vi in i alla fall. Dar inne sitter kanske 20 pers och det finns plats for 80 kanske. Otroligt.
Tillslut kommer maten. Var inte riktigt som jag tankt mig men helt okej.
Idag ar en ledig dag. Pappa ar inne i stan med Tomas men jag ville inte med. Orkar inte springa runt pa marknaden nar det anda inte har nagonting som verkar wow nar alla glor som de gor. Galet vad jag ar uttittad. Av alla killar. Jag hade dessutom inte oackat for kulturen utan for en varm semester sa den langsta kjolen jag har slutar precis nedanfor knana vilket ar pa tok for kort egentligen. Jag visar ju faktiskt halva mina ben.
Blir val battre nar vi kommer fran stallen bland manniskor. Till mer turistplatser. Dar kanske jag kan accepteras. Ikvall aker vi bat over en av varldens storsta sjoar till en stad som heter Mawansa. Dar ifran borjar vi far femdagarslanga safari. Ska bli spannande och se till att ladda kameran sa kanske jag far en del fina bilder pa djur forhoppningsvis.
Hur ar varmen hemma och allt annat.
Hoppas det ar bra. Jag saknar er.

Har spenderat en vecka uppe i bergen, den vecka jag trodde skulle bli pest och pina. Jag trodde jag skulle fa leva trangt i en hydda utan varken el eller vatten. Sa var inte fallet. Vi kom till ett hus som i mina ogon var stort. Det hade en stor veranda, dock ar allt i sten, med galler for minska risken for inbrott samt myggnat. Malaria gar standgit runt och oroar mig. Dragit pa mig fyra myggbett. Och far jag malaria ar inkubationstiden tva veckor, vilket kommer resultera i semestern pa Zanzibar om jag far det. Forhoppningsvis inte.
Annars var det som sagt ett stort hus. Tre fyra sovrum var av ett utan myggnat sa det var inte aktuellt. Jag och Tomas delade ater igen rum. Under hela veckan och vi har hallit sams over lag, haha.
Det fanns riktig toalett och vatten och el mad lampor i varje rum. Dock inget varmvatten sa det har vi fatt koka nar vi ska duscha. Ndolage som ar ett sjukhusomrade med hus for personal och deras familjer ar inte speciellt stort. Ganska mysigt och fint belaget uppe pa ett berg. Vart hus lag dessutom alldeles vid kanten nastan, bara bakom en hack. Sa spenderat manga timmar pa andra sidan hacken solandes med en utsikt utan dess like. Ofantligt fint.
Forutom de timmar jag agnat at solen har vi haft ett tight schema. Totalt uppbokade av alla som vill traffa oss. Varit runt till ett dussintal familjer och byar vilket bade har varit spannande och tufft. Manga kan inte engelska vilket medfor att endast pappa kan prata med dem och kan de det ar de oftats blyga. Jag har mott tre tjejer i min alder somm talar bra engelska men det ar svart att prata med dem. Det ar bara jag som fragar och vissa fragor verkar de inte tycka ar helt acceptabla. Borjar jag dessutom beratta om nagonting hemma sa lyssnar de inte speciellt lange innan man marker att deras tankar svavar ivag pa andra vagar. Maten har overlag varit bra. Hade stallt in mig pa att vi bara skulle fa epitoke som ar basfodan har. Det ar kokbaner som kokas tillsammans med bonor och ibalnd kott. Smakar som skolans overkokta potatis fast i mosform. Vidrigt om jag far tycka till. Men beviset pa att pappa ar hedersgast ar att forutom en dag i som ocksa var den fattigaste familjen har vi bjudits pa ris, kyckling, kottgrytor och frukt ocksa. Mat som de annars bara ater vid jul, pask och andra hogtider.
Har levt pa frukt, ris och sas. Men Tanzanierna dricker bara te till frukost, och sedan tva mal vilket medfor att deras tallrikar ar gigantiska. Sa de tycker nog jag ar lite konstig som int efyller pa sa det svaller over, bade av vana och att jag inte ar overdrivet fotjust i maten.
En dag var vi bjuden till en familj i deras traditionella hydda. Finns endast ett fatal kvar. De hade bjudit in jagare och stallt till med dans och sang. Det var en upplevlese kan man ju saga. Dansa holl de pa med i timtal och de skulle nog fortsatta aven efter vi akt. Jagrna visade hur de brukade gora vid jakt och deras danser de hade till. Speciellt.
Igar fyllde jag 18 ar. Blev vackt av familjen med fyra paket och ett kuvert. Tva armband, tva bocker och pengar. Samt att jag ska fa en dator nar vi kommer hem. Det var mysigt. Sedan gjorde vi nagonting sjalva med familjen. Vi gick till vattenfallet vid Ndolage. 90 meter hogt och en vandring som tog sin lilla tid. Killen som gick med oss visste inte vagen fast det fanns inte heller nagon direkt vag. Fort ned for berget och over torra stapper, sedan genom regnskog och efter mycket letande hittade vi det. Jens och jag badade i det och det var en upplevelse. 
 

Vi har anlant till Bukoba. En stad nagot storre an Kalmar alldeles intill Viktoriasjon. Det var en ganska lang resa. Vi flog fran Arlanda i tisdags. Allting till Heatrow gick bra forutom att det slog mamma att hon inte hade en aning om var hennes bilnycklar var. Hon fick panik men sa var det. At pa en trevlig resturang vilket var tur eftersom jag inte uppskaddade flygmaten. Resan pa planet gick bra. Tog omkring tio timmar fran England till Entebbe i Uganda. Jag sov inte en blund pa hela natten. Farsokte men det var omojligt, sa jag agnade timmarna at film. Aldrig flygt pa sa stort plan innan sa gillade att man hade egen tv, fick tandborste och andra nodvandigheter. Mandag morgon landar vi i Uganda. Jag blir forskrackt for det at kvat, mulet och regnet hanger over oss. Dar kommer aven nasta pars. Inga problem att soka visum men pappas vaska visar sig vara borta. Tillslut hittar de den. Den hade trillat av bandet innanfor vaggen. Utanfor vantar var chauffor. Pappa har sagt att standarden pa bilen kommer vara med aircondition. Sa var det inte. Det ar en rymlig bussbil som ger kansla av att kunna rasa samman vilken minut som helst. Han som kor heter Jonathan och man kan ju undra hur han fick korkort. Pa vagarna som ar allt fran gropiga grusvagar som man blir spyfardig av att aka pa till de battre asfalterade kor han pa. Ute pa de battre vagarna gar det undan och ibland tror jag att jag ska do. Nar jag ar vaken. Men det ar en spannande resa. Att fa se landet. Se hur landskapet andras. Gamarna i traden, de magra korna som ar hart bundna langs vagkanten, barnen som springen smutsiga runt, en och annan apa och framfor allt hur de tvingas akta sig for bilarna. For ar det nagot jag har lart mig sa ar det storst har foretrade. Vid ekvatorn stannade vi och at. Fick i mig en gigantisk men fantastisk smoothie. Och pommes. Men de holl inte hattet. Utanfor sitter det en stor vakt med gevar. Lite nevos blir man allt. Men manniskor ar oppna och glada. Resten av resan till gransen sover jag. Pa gransen ska det sokas visum. En procedur som ar olidlig. Overallt ska papper fyllas i och man blir galen. Tillslut kommer vi igenom och vi far en ny chaffur. En som kor i mer normal hastighet och man vagar njuta av farden genom Tanzania. Pa eftermiddagen nar vi Bukoba. Nar vi kliver ur bilen var det varsta jag varit med om. Flugor tacker luften och man kan omojligt vistas ute. Prata ar inte att tanka pa nar de flyger in i munnen sa fort man oppnar den och jag kan inte beskriva hur mycket det ar. Pappas van moter oss med sina tva dottrar. Nagot aldre an mig. Vi checkar in i rum med hogre standard an forvantat. Men utan vatten i dusch, toalett och handfat. Vi far middag, grillad kyckling och ris. Det var gott. Vi pratar lite med dem men det ar svart att hitta samtalsamnen. Den ena dottern pratar bra engelska men hon ar blyg. Var konversation gar ut pa att jag fragar, hon svarar. Vi gar en promnad. Klockan ar omrking sju och det ar backsvart redan. Tillsut aker de hem och Tomas och jag som delar rum somnar bums. Onsdag formiddag vandrar vi runt pa marknaden. Jag ar uttittad. Koper lite frukt och manniskor overallt men jag gillar det. Valdigt mycket. Fortsattning foljer. Min tid ar ute och natet ar segt. Bilder ar inte en tanke att ladda upp med den har uppkopplingen. Ha det bra dar hemma.

Slitit på donken idag. Första gången i kassan. Tyckte det var riktigt roligt även om jag gjorde mina tabbar som att jag skulle fylla på Cola- Light men tog Cola Zero. Grejen var bara den att det var inte en eller två fel, det var fem.
Annars gick det bra. Jag var ganska duktig faktsikt.

Svar till Linda: Tönt. Du borde ta din chans och påverka!
Jag önskar jag kunde rösta.

Svar till Tilds: Jag skulle vara glad om jag hade lust att ge till barnen i Afrika men det var inte dem jag tänkte på i första hand, utan mer i min vardag mot mina vänner.

Jag hoppas att alla som har åldern inne röstar, annars blir jag besviken på er.
Har ni inte koll på vad de olika patierna står för eller inget som passar er, rösta åtminstone blankt. För vi vill väl leva i en demokrati?