morotsoppan

Fick tvinga upp mig från sängen för att hamna här. Ska bara skicka ett litet medelande här innan jag tänkte bruscha tänderna. Luktar fullkomligt Mevik i munnen, vilket innebär milt sagt skit. Tillagade en god sallad till kvällsmat innehållande alla saker som var gott i kylskåpet. Till den gjorde jag även en vitlöksdressing, därav min andedräkt. Men faktum är att den blev mums, och den kändes värdig/ välbehövd efter att varit och jobbat ett par timmar och sedan direkt till intensiven. Var mör i armar och ben efter det passet, men det kändes som en bra nivå för mig. Fick ta ut mig ordentligt och blev  trött till skillnad från medel där jag inte ansträngde mig överdrivet mycket. Nu låter det som om jag är värsta vältränad och vill skryta men så är det inte, men söndagens intensivpass var roligt helt enkelt. Träffade även trevligt sällskap där som Karin, Sofie och Lovisa. Kommer nog få några träningsvänner denna veckan. Känns bra för även om det inte är några problem att träna själv är ju sällskap alltid roligare. Men tror att jag ska krypa tillbaka i sängen igen eftersom mina ögonlock är ofantligt tunga. Hoppas bara att jag somnar direkt och slipper tänka. Då kommer morgonens tankar väckas men försöker hålla dem på avstånd. Nej, nu ska jag ladda upp inför morgondagens körlektion. Hjälp, jag är nervös för tänk om allt jag åstakommer blir motorstopp.

det dunkla skenet från gatlyktan utanför är vagt. hon kikar ut i det halvdolda från sin fönsterkarm. snön lyser upp. det är inte svart, bara mörkt. ett fint mörker. välkomnade. viskande kallar de på henne, svagt ropar det hennes namn. även fast hon ständigt lever i ett ljus verkar den verkligheten difus när mörkret kryper sig på. hon vet inte åt vilket håll hon ska vända sig, vart hon ska leta för överallt är det bara mörkt. inte svart, bara mörkt. det kunde varit bättre. för även om hon har sina vänner är mörkret ett hål. hon saknar någoting, någonting som gör så stor skillnad att det får henne att känna sig ensam.  

Vi hade prov i historian idag på första världskriget, och det var riktigt roligt. Sedan när var prov kul ?
Vi blev uppdelade i sex grupper som skulle föreställa länderna Storbritanninen ( där jag ingick), Frankrike, Tyskland, Ryssland, Serbien och Österrike/Ungern. Sedan fick vi skicka telegram emellan varandra och planera om vi skulle gå till anfall genom att vi innan pluggat på realtionerna innan kriget och mellan länderna. Det var faktiskt jätte rolgit, och man märkte hur svårt det var att lita på varandra. Serbien blev utrotade av Tyskland och Ryssland som tillsammans lurat in Ö/U i en koalisationsregering där de skulle krossa dem när de tagit makten över alla. Vi fick mobalisera och planera taktiskt. Det slutade med att efter att Serbien blev krossat så gick de till anfalkl mot Frankrike där vi lovat att hjälpa om detta hände. Det blev krig av oss som förlorade 7 av våra 9 armeér/ flottor mot de som vann. man krigade genom att slå med en tärning så inte speciellt våldsamt. Men var ett väldigt roligt prov så lite cred får historialäraren ändå, trots alla hennes minus.

Tänk att småsaker kan göra en glad för en väldigt lång stund.
Igår glades jag hela dagen av en kram, en liten liten lite kram som gjorde mig lycklig.
Jag blev även superglad av vädret. Snön var så mysig att man blev alldeles sprallig. När det dessutom blev ett litet snöbolskrig påväg till idrotten var vinterstämningen fin.
Idag kunde mitt humör inte ens rubbas av matte D-provet bara för att det snöat så mycket. När jag även fick MVG i biologi A trots att jag hela tiden varit en till två poäng ifrån blev jag alldeles alldeles lyrisk.

det känns som mitt fel.
om jag bara tittat lite mer.
om jag bara funnits där.
jag är ett as.
jag älskar dig.

fan.

Det blev en bra lördagskväll, annat kan jag inte säga. Förfesten som bestode av pajer( speciellt en var sjukt god), avokado ( kärlek), sallad och fördrink för finsmakare, jag allså, var trevlig. Kanske aningen stel om jag får vara rak på sak som jag brukar vara, och det brukar straffa sig. Men det var ändå trevligt och god mat. Blev väldigt pep på en skitrolig festkväll.

Festen på kvällen vara väldigt upp och ner. Stundvis hade jag skitkul, andra gånger dalade det lite. Men är ändå helnöjd och får tacka värdarna för att de ställde till med fest. Det förgyllde dagen.
Även om söndagen blev tyngre. Jobbade och slet på Donken. Att det var snälla barn idag kände jag som en gåva från ovan eftersom jag inte var helt superpigg på att arbeta med hängande ögon och skalle. Överlevde dock och blev några hundra rikare.

Linserna har skavt hela dagen. Gick bara och längtade efter att jag skulle komma hem och pilla ur dem. Det blir så när jag är skittrött och kroppen bara känns som en geleklump. Fick verkligen anstränga mig för att inte slockna på lektionen.

Utgången igår blev sådär. Var på lite mysförfest hos Krisins kompis tillsammans med några andra personer. De fixade sig till sig vilt och jag hejade på eftersom jag redan varit hos min stylingakut- Matilda. Hon är bäst. Det var trevligt. Såsmåning om drog vi oss mot Corehouse. Lovisa var sjukt gullig med alla sin kommentarer här och var, och jag kunde inte annat än le åt henne. Sedan spårade ur, endel tårar och lite människor fick oss att tvivla på att gå in. När övriga sedan bestämt sig för att nu tar vi oss in sket jag i det. Var trött i varje muskel, speciellt i fossingarna, och min mage ropade aj aj aj så jag tog min gamla vän och cyklade hem. Kröp ihop i sängen och istället för att somna som man tror att jag kanske skulle göra när jag kom hem vid dryga halvetttiden och man har skola dagen där på så fortsatte jag på min askalsiga bok Jemima J. Läste alldeles förlänge för att orka upp imorse, där av fruktansvärt trött idag.

Men historian var inställd som vanligt. Blev lagom butter eftersom engelskan är mer än lätt att skolka så hade jag kunnat borja vid elva men nej givetvis så kan hon inte knåpa ihop ett litet mail till klassen. I och försig kunde man kanske räkna med det eftersom vår lärare alltid är ute och ränner på sina egna äventyr, allt från sjukt barn till resor som Sydafrika och Dublin till att hämta sin pojkvän på flygplatsen. Lagom butter på henne, eftersom hon dessutom aldrig passar tider men tycker det är fint att lägga till på dexter om man kommer fem minuter försent när hon väl råkar närvara. Suck.

Var i princip ledig idag också, eller vi hade idrottsdag. För en gångs skull utan att behöva ha lektioner på antingen förmiddagen eller eftermidaggen. Så för fina Kristins och min del blev de simhallen på morgonkvisten för att ha det överstökat. När vi kom till bassängen strax efter nio var det så sjukt mycket folk att jag fick värsta choken. Tycker det är astrångt när man är där med klassen, nu var det typ sex klasser på fyra banor. Helt sjukt !
Men tack vare att det var så många räknade man inte längderna lika hårt utan simmandet flöt på även om det blev stopp här och var, blev även riktigt irriterad på två tjejer som ständigt stoppade upp ledet. Bad dem börja simma istället för att stanna för att snacka hela tiden. Fick värsta blicken efter mig och kan bara föreställa mig vilka kommenterar om vilken bitch jag är som uppkom efter att jag simmat vidare. När vi simmat drygt femtio längder var de flesta andra klara eftersom de var där tidigare. De sista trettionlängderna var tunga och när jag stod i dusch fick jag verkligen anstränga mig för att inte sätta mig ner. Det var jobbigt men nyttigt, och jag känner mig stolt. Jag har aldrig simmat 80 längder, vilket är 2 km eller 2000 meter !

Textkommunikation sucks. Mina fingrar är utmattade. Hjärnan tömd. Fantasin is gone. Det går värre än trögt. Deadline är 00.00. Bäst jag försöker fokusera.
Men det jag verkligen ville framföra var att jag är lite intresserad av att veta vilka som läser min blogg, så om man vill får man klottra ner sitt namn. Men bara om man vill,

Att vara stolt är det patetiskt eller möjligen högfärdigt?
Kan man inte kan få tala om att man är nöjd med sig själv utan att få öknamnen egocentrisk, skrytsam och snorkig? 
Det skapar så lätt skitsnack bakom ens rygg om man yttrar sig för mycket. Men jag ändå berätta att jag är helnöjd med mig själv. Fast det är inte heller riktigt korrekt, för jag är inte tillfredsställd med mig själv utan snarare med dagens åtgärd.
Trots att det tagit mig en halv eveighet att ladda upp inför det här samtalet gjorde jag det ändå idag. Jag mådde oerhört illa vid dagens skolslut. Jag sköt på mitt oifrånkomliga krav genom att pladdra alldeles för länge med Maria, vilket i och för sig var trívsamt eftersom vi inte pratats vid på en hel oändlighet samt spatser runt på maxibutikerna utan mål. Funderade ännu en gång på att skjuta upp det tills imorgon eller varför inte onsdag, men så tog jag mig kragen. Insåg att det är nu eller aldrig. Aldrig ströks direkt. Det var inte ens ett tankvärt alternativ. Jag kodade in mig på Donken. Laddade mitt mod medan chefen snackade i telefon, sedan klev jag med bestämda steg in på kontoret. Bet mig nervöst i läppen och framförde frågan om sommarjobb. 

Kom ut med ett brett leénde på läpparna. Jag var så stolt över mig själv. Jag övervann min rädsla trots att
a. Vi reser till Tanzania i en månad
b. Chefen var väldigt grinigpå mig i lördags för att liten fläck infunnits sig på skjortan baktill. 
Men jag genomförde det. Jag kommer få knega de ynka sommarveckorna som kvarstår när vi anlänt hem. Känns fenomenalt. Även om jag är förargad på mig själv för att jag är så gränslöst skraj.

Vi står alla inför den realitet att vi en dag ska utse vår framtid. För vissa går det på ett kick. En illustration av hur tillvaron kommer att se ut finns redan uppmålad, det är bara att ta klivet in i tavlan. Det går så raskt att ingen egentligen hinner reagera, eller förmår man bara inte bry sig. För andra är framtiden mera difus. Målningen är kladdig och färgerna grumliga. Kvar är bara mörkret. Man aktar sig för ingen vill väl bli skitig om fötterna?
   Min verkliga framtid har inte börjat skulle nog många anse. De som antar det har antagligen rätt. För som precis i en målning så måste man måla ett grundlager innan den täckande färgen kan strykas på. Det är grundlagret som påverkar hur resten av bilden kommer att bli. Mitt grundlager har under många år bestått av en ständigt återkommande fråga. En som aldrig riktigt verkar vilja försvinna utan ligger där och gnager precis likt ett skavsår. Ibland har jag trott att plåstret jag klistrade fast hjälpt men så plötsligt är det bortnött, och man blöder igen. Där står man på ruta ett igen bara för att man aldrig väntat ut tiden tillräckligt och låtit såret läka. Frågan om kyrkan har ständigt rivit hos mig.  
  Kyrkan har alltid varit en del av mitt liv, vare sig jag velat eller inte. I vissa perioder har försökt förtränga min bakgrund eftersom den ansetts att inte passa in. Idag bryr jag mig inte. Idag är kyrkan en viktig del av mitt liv. Men frågan är om det är kyrkans budskap som jag tycker om eller om det är gemenskapen av alla fina vänner och bekanta.
Det har varierat i stora drag. Stegen på spelplanen har gått både framåt och bakåt. Efter denna helgen är jag mer osäker än jag varit på länge.